När den värsta hysteriska känsla försvann pratade vi en liten stund och jag la mig ner och lyssnade på musik för att se om jag kunde slappna av och sova, vilket inte fungerade så jag gick upp och satte mig vid datorn, ska nog spela lite tv-spel sen och nu dricker jag te (flytande lugnade <3) Får se om jag kanske kan sova lite senare. Tog även Oxascand vilket jag behövde… Kanske ska göra chokladbollar eller popcorn om en stund.

För lite annat, så var jag hos psykologen idag och fick träffa socialpsyk, jag kommer att få börja i en aktivitetsgrupp för ungdomar hos dem, och har tillgång till andra aktiviteter varje vardag, och troligen kunna få kontakt vid behov dygnet runt, hela veckan vilket känns så jävla bra. Jag vet inte i vilken utsträckning jag skulle använda det men det är ändå en trygghet att det finns. Jag ser fram emot det, för jag känner att lite mer aktivitet skulle göra mig gott.

Och så en glad nyhet! Min syster ringde mig förut och berättade att jag har blivit moster igen! Det blev en liten flicka, och både hon och Jenny mår bra :) Så himla härligt, jag ska nog få träffa henne till helgen. Så många grattis till älskade syster!

Och jag är livrädd för att leva.

Jag gråter, jag har en växande ångest och panikkänsla i bröstet. Jag vet inte varför. En känsla av hopplöshet, förvirring och identitetskris. Allt som kändes så strålande, perfekt och fantastiskt har bleknat i mitt huvud, allt har blivit grått. Jag drar mig undan från det sociala livet, visserligen på ett väldigt diskret sätt, men jag känner av det. Jag vill inte prata i telefon, jag undviker att svara in i det sista, det känns konstigt att träffa mina syskon ensam och att överhuvudtaget behöva träffa och prata med folk känns jobbigt. Det finns undantag, Pierre är ett sådant, men allt känns ändå annorlunda. Vardagssaker känns plötsligt tyngre, och så många tecken på sjukdom har kommit tillbaka. Jag kan inte sätta fingret på varför men jag känner att jag faller neråt. Jag är rädd.

Jag har börjat få ångest igen, oftare nu än på länge. Det är inte hysterisk kaos ångest men det är ändå ångest, jag blir rädd för att det ska gå åt helvete och all kamp är förlorad och en irriterande jävla känsla av saknad och förälskelse till allt vad borderline/bipolär innebär vägrar ge sig. Av någon konstig anledning så vill jag dit igen, jag vill läggas in på psyk, jag vill härja i allt kaos och gå sönder, skära mig trasig, röka sönder lungorna och ha den där skrikande ångest hela tiden, varför i hela helvete vill jag det? Det är ju för fan inte vettigt någonstans. Jag vill svälta mig, kräkas tills jag blöder och överdosera och supa. Jag vill höra rösterna befalla och skrika, jag vill se äckelfittan Eric och dras ner i den andra verkligheten. Jag saknar dem.

Men ändå finns kämparglöden kvar, den känns svagare än förut men något driver mig ändå, målen känns inte lika tillgängliga men jag tänker ändå att om jag håller ut, inte skadar mig så försvinner de här tankarna och känslorna. Jag är så tacksam för att jag kan känna så, men jag är så rädd att det ska försvinna.

Klockan är för mycket, jag borde försöka sova men jag kan inte hitta lugn någonstans, jag tog laptopen till sängen för jag kände att jag behövde skriva av mig, och jag tror att det hjälpte. Jag är bara rädd att när jag sätter den ifrån mig så kommer det skölja över mig igen. Det är så otroligt frustrerande att jag inte vet vad jag vill eller vad jag ska tycka, att pendla i tankarna mellan sjuk och frisk är jävligt jobbigt. Men jag antar att det är bättre än bara vara sjuk.

Allt i huvudet är kaos, jag vet inte vart jag ska ta vägen och inte ens ångesten vill ta över. Jag är i limbo.

Det är inte roligt att vara Abi just nu. Jag har benso-abstinens och en hänsynslös ångest som river ner mig, och inte blir det bättre av att jag inte har någon jävla Oxascand. Nu när jag verkligen behöver den också. Ångesten känns sådär plågsamt välbekant, jag har haft sådan här ångest alltför många gånger och alltför många gånger har det slutat i blod. Jag vill att det ska sluta i blod nu med, men jag vet att det inte kommer göra det. Jag vill så gärna kräla omkring i den svarta sörjan och härja i kaoset men jag vet inte riktigt hur man gör. Jag vet inte riktigt när det kommer att gå för långt och jag är förlorad.  Jag vill plocka isär en hyvel för att få fram bladet, jag vill trycka det mot armen och slita sönder mig. Jag saknar rakbladen, smärtan, blodet och allt. Så fucking jävla löjligt mycket. Men nej, jag har kommit för långt för att ge efter för de här känslorna. Men jag vill.

Idag har det gått 70 dagar sen jag skar mig sist. Det är en del ändå, för att vara jag. Och jag saknar det inte. Det finns stunder när jag inte vill något hellre, när det enda jag ser är öppna handleder, det finns stunder när jag vill skära av mig händerna. Men huvudsaken är att jag inte gör det. Det känns inte som det enda alternativet för att hantera ångest längre. Ärren börjar läka, de skaver inte så mycket längre, armarna gör inte lika ont. Det känns skönt att jag har kunnat lägga det bakom mig så pass bra som jag har, för att nu kan jag ta små steg framåt, inte bara stå och stampa på välkänd mark av blod och kaos. Att jag inte hela tiden trycker ner mig själv med självförnedring i form av självskada har gjort att mitt självförtroende och min trygghet har ökat jättemycket. Heja mig :)

Har funderat lite på hur det var förr, alla mina psykoser och röster. Det är lite skrämmande att inse hur sjuk jag var, i alla fall med tanke på att rädslan över att det ska bli så igen finns där. Jag tror inte att det blir så, jag tror inte att jag kommer att bli så sjuk igen men rädslan finns där. Jag har börjat gräva mer i det förflutna, jag antar att det är för att jag mår bättre nu och kan hantera det lättare, jag har även bättre tillgång till det nu när inte det närvarande kaoset och demonerna fyller upp all min energi. Jag har skrivit dagboksinlägg i min riktiga, privata dagbok om hur det var på låg- och mellanstadiet, sådant som jag har förträngt. Jag vill börja leta i mig själv efter sanningen om vad som verkligen hände då, för allt är väldigt suddigt för mig.

Igår var det julbak hemma hos min syster med hela familjen, vi bakade lussekatter och pepparkakor och drack glögg. Samuel hjälpte till och baka och var jätteduktigt, Pierre var med och jag kunde inte låta bli att vara glad att alla som jag räknar som familj var där samtidigt. Som vanligt när alla är där samtidigt får jag lite ångest över att jag fortfarande räknas som den minsta, den som inte klarar av vissa saker. Jag klarar så jävla mycket mer än de tror, men ändå ska de behandla mig som ett jävla barn. Jag är förvånad över att mamma inte försöker betala mina räkningar åt mig.

Jag håller ju på att måla om i min hall och ska gå och fortsätta lite senare, känns som att jag vill bli färdig nu, så jag kan börja göra i ordning och ställa tillbaka bordet och så, och sen kunna börja fixa inför jul. Det är ju inte så långt kvar nu trots allt. Och när jag är färdig i hallen/matplatsen så har jag inget mer att renovera i lägenheten, det känns gött! Eller, jag hade väl tänkt fixa balkongen men det blir inte för än till våren skulle jag tro.

Peace.

Nu har han fått mig att gråta igen. Av lycka. Ännu ett sockerfint sms, han har varit borta en timme och saknar mig. Han skriver att han önskar att han kunde visa hur mycket jag betyder, och jag säger detsamma. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket.

Jag har stött på lite mer prövningar det senaste, jag har fått abstinens efter rakbladen och destruktiv ångest. Stunder då jag har haft svårt att kontrollera mig, men bortsett från nagelmärken har jag inte gjort mig illa alls. Inte en tablett för mycket, inte ett slag i väggen, ingenting. Pierre har mycket med det att göra, han är ju här väldigt mycket (nästan hela tiden) och igår fick jag en ångestattack när vi skulle sova, jag var så nära, precis på väg att göra något korkat men han fanns där, vid min sida hela tiden och räddade mig. Älskade.

Jag haft en del ångest igen, men jag har klarat mig ifrån stora misstag… Och ångesten är inte lika jävla… svår längre.

Jag har skriv nationella i engelskan nu och har redovisat boken så jag är helt klar med kursen, jag väntar bara på betygen sen är jag klar! Känns skönt, då har jag i alla fall två 100p kurser. Jag är på väg dit jag vill, haha. Bara ungefär 2 000p kvar till högskolan! Jippie…

Pierre och jag är mycket mer öppna med varandra om framtiden, och allt den innebär. Att det kommer vara vi två då är numera inte ett frågetecken. Hela mitt väsen känner och vill vara med honom, hos honom, för honom, en del av honom. Vi känns självklart, utan att vi tar det förgivet. Han gör mig lycklig. Jag gör allt för dig baby. Jag längtar till framtiden <3

Pierre Andersson jag älskar dig så fruktansvärt jävla mycket.

Ångesten hugger och river i bröstet och jag bryter ut i gråt gång på gång. Det här sorgsen ångest, inte en arg, hysterisk, manisk eller destruktiv ångest. Jag gråter, jag tappar all energi och jag blir håglös. Tankar om blod och sår och rakblad blixtrar förbi och jag blir arg, arg eftersom jag vill känna att jag har lagt det bakom mig. Arg för att jag tänker så, jag får inte tänka så! Jag måste fortsätta kämpa. Men ett badkar med blodvatten och öppna sår skriker åt mig och jag skakar av kampen att hålla det ifrån mig. En sjuk, tvångsmässigtanke av öppna handleder sliter i mig. Trasiga lår… Abi, lägg av för fan du klarar bättre än så! blod.

Ångesten blir hysterisk. Jag tappar fästet, jag tappar… allt förnuft allt vett jag blir rädd. Verkligheten glider ifrån mig.

Jag är inte sån här längre, jag får inte vara så här, sluta!!!! Jag kan inte ta fler Oxascand för då har jag inte så det räcker veckan ut….

Fan fan fan fan fan fan vad rädd jag är för mig själv. PANIK

Jag är osäker på hur jag ska hantera det, igår fick jag ångest, början på stor ångest, men jag tog två Oxascand, tog en cigg och lyssnade på musik. Och det hjälpte! Jag var inte riktigt mig själv resten av kvällen men jag vek inte av och slavade för ångesten. Och det är jag glad för. Det är inte hur jag ska hantera de känslorna som är svårt, för dem har jag benzo och musik och distraherande. Men vad ska jag göra åt tankarna, åt den gnagande oron som kommer utan att jag tappar greppet? Jag kan inte knapra benzo hela tiden, så vad ska jag göra? Jag ska nog plocka fram DBT pärmen och bläddra igenom den lite senare, bygga upp strategier. Det har inte varit någon färdighetsträning (DBT gruppen) på flera veckor, och flera andra tillfällen kommer att utebli pga personalbrist, det är frustrerande. Även om jag är så mycket mer säker och stabil än jag någonsin varit just nu så vill jag inte missa behandlingen, så att det fortsätter vara såhär. Jag slutar DBT till sommarn och vill utnyttja den fullt ut fram till dess, och det blir svårt när den är inställd hela tiden. Jag vill bolla de problem jag har för att höra vad för råd de har att komma med, jag ska träffa min psykolog på torsdag men även mina tider till henne har blivit färre, av flera skäl. Och även där finns ett problem, hon är nämligen gravid och kommer gå på mammaledighet i början av nästa år, och jag tycker väldigt bra om att gå till henne, jag har gått hos henne i nästan två år när hon försvinner. Då måste jag börja om med en ny psykolog och det känns jobbigt.

Men trots allt, trots brist på terapi, trots jobbiga tankar så fungerar vardagen så mycket bättre nu än den har gjort… Ja, sen en kort period då jag bodde på Snäckan, men jag är lyckligare nu, det är inte bara rutinerna som fungerar. Jag sköter om saker, jag håller oftast ordning i lägenheten, jag diskar med jämna mellanrum, jag är mer social, jag har inte den där handikappande ångesten som förlamar hela tillvaron, jag har en mycket mer avslappnad relation till Pierre, jag känner mig så mycket självsäker och jag är inte längre missnöjd över mitt utseende (till och med nöjd stundvis). Min framtid börjar ta form, jag och Pierre har börjat diskutera framtiden i vår relation, att flytta ihop och så vidare och det gör mig lyckligare än jag kan beskriva. Jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå när han tog upp det. Jag försökte att inte överreagera av glädje. Jag hoppas han vet hur bra han får mig att må, jag vill inte tjata om det. Han är det bästa som har hänt mig och jag älskar honom så att jag kan gå upp i atomer.

Så här bra har jag inte mått eller fungerat så länge jag kan minnas.

Jag fick skjuts ner till stan av Pierre vid tre tiden igår och vi käkade kebab innan tåget gick. När jag satte mig på X2000 till Stockholm började jag bli nervös och må dåligt… Bytet i Katrineholm innebar inga problem och det gick faktiskt rätt fort att komma fram, väl i Norrköping träffade jag Josse och vi drog hem till henne för att dricka cider och snacka. Ångesten la sig efter några Oxascand och lite cider. Vid tio tiden drog vi ner till Otten, Josse och hennes kille följde i och för sig inte med in. Jag timade in tiden jävligt bra för bara en liten stund efter att jag hade kommit in och slängd av mig min Cyberdogbyxor som jag hade över hotpantsen och gått upp till scenen så började Crypsis spela. Åh det var så fucking awesome! Det tog en stund innan jag slappnade av, jag var ju faktiskt där helt själv och är fortfarande osäker av mig, men efter att jag slalomat mig igenom dansgolvet släppte all osäkerhet, nervositet och alla negativa känslor upphörde att existera. Jag började dansa och fy faaaaaaaaaaan vad gött det var. Jag kände igen massor med låtar och jag var så sjukt lycklig. Efter ett tag var det The Masochist tur, och jag måste tyvärr erkänna att det var lite av en besvikelse. Inte för att musiken inte var bra, men för att jag inte kände igen någon låt vilket jag var säker på att jag skulle. På ett sätt var det ändå bra, för då kunde jag ta mig tid till att få i mig vätska (drinkar OCH vatten faktiskt) och sitta ner lite, jag höll på att svimma där ett tag. Under The Masochist blev det mer att jag liksom blandades in i publiken, jag blev en av dem. En kille försökte prata med mig och drog ut mig på balkongen men det blev mest jobbigt för jag hörde inte ett skit. Haha.

Och så… Äntligen, Angerfist! Jag tog mig så smidigt så möjligt fram längst fram och stod en meter ifrån honom där han sprang omkring på scenen och fuck vad bra det var! Spelade bra låtar, involverade publiken och de älskade det, precis som jag. Fick lite kramp i axel av att hålla upp näven hela tiden bara. Fick dessutom skaka hand med honom! De ni. Det märktes tydligt vilka som var huvudattraktionen i alla fall. Efter allt tackande och skrikande i slutet gick jag ifrån scenen en bit, mina fötter höll på att avrätta mig efter många timmars dansande in 14 centimeters platå. De tjötade en stund på scenen och sen drog de i igång igen, och alla bara började dansa direkt. Fan vilket lyckorus jag kände när jag gjorde det, bra musik, underbar känsla, ett hjärta fyllt av hardcore. Awesome!

När jag gick ner för att hämta kläderna och väskan började jag och en kille bakom mig prata, han frågade om mina ärr och vi började diskutera mina problem, och när jag undrade varför han var så himla nyfiken förklarade han att han jobbade inom psykiatrin. Jag hängde på honom i jakt på något att äta, och till slut hittade vi en pizzeria som skulle ha stängd 22, men klockan var 4 och det var fortfarande öppet. Vi fick i alla fall mat och drog till hans vandrarhem som var invaderat av Angerfist fans, ravebyxor överallt. Vi kollade på någon usel Robin Hood serie och jag började känna mig jävligt trött, killen, som jag inte ens vet namnet på, drog in på sitt rum och jag blev kvar i soffan. Det var massa folk runt omkring mig men jag orkade inte vara social, lite synd tycker jag i och för sig men… Jag somnade i alla fall dubbelvikt i soffan och fick sova i nästan två timmar innan jag var tvungen att gå ner till stationen. När jag vaknade var jag omringad av andra trötta gabbers… Jag fick plocka ut linserna för mina ögonvitor var mer röda än vita. Jag väntade en liten stund på tåget och anslutningen till X2000 gick lika smidigt idag, jag köpte frukost på tåget och kände mig allmänt tillfreds med tillvaron. Visst, jag är trött, jag har ont i kroppen, mina fötter gör väldigt ont, det ringer i mina öron och jag hör dåligt, jag är hes, min väska luktar fan och jag är många hundra lappar fattigare. Men det var värt varenda krona, varenda värkande millimeter av min kropp för det här var fan en av de bästa upplevelserna någonsin. Jag skulle inte tveka en sekund om att göra om det.

Jag har sett mycket ravebyxor, massor med fluffiga benvärmare och korta kjolar. Jag har rört vid Angerfist, jag har dansat i fem timmar i streck. Jag har känt bas som har kontrollerat min puls, jag har blivit bländad av färgglad laser. Jag har överlevet en stor prövning, och det blev en av de bästa nätterna i mitt liv. Fy fan vad fucking jävla awesome!

Jag ska på bio ikväll med Isse :D Me happy. Vi ska se Bröllopsfotografen och jag har höga förväntningar, den måste ju bara vara bra… haha.

Jag är bättre ifrån min förkylning nu, det är jävligt gött. Är fortfarande lite snuvig och så men jag är mycket piggare. Orkar ju faktiskt göra något nu. Var ute och gick förut med Pierre och Herkules, vi gick till stan via norrmalm och det var rätt skönt, trots att det var kallt och jag frös lite.

Jag mår överlag mycket bättre, jag har sällan ångestattacker och jag tänker nästan aldrig på något självdestruktivt, jag har inte skurit mig på en och en halv månad och har bara tagit för mycket tabletter en gång, och det var inte speciellt mycket. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Jag har bättre självförtroende och jag vågar ta för mig mer, jag är inte den där sårbara, sköra och trasiga Abi längre. Fy fan vad bra det är. Ibland får jag för mig att jag saknar min trasighet, den där hysteriska bruden jag var. Men jag inser att visst, jag kanske saknar det, men det finns ingenting bra med att bli sån igen, jag kommer aldrig kunna utvecklas om jag viker för mina demoner. Jag har utvecklats, jag har kommit långt.

Jag och Pierre har varit ihop i ett och ett halvt år, igår. Awesome! Han är fortfarande hemma hos mig väldigt mycket, det har gått ett par veckor och han har bara sovit hemma ett par nätter. Det är så jävla bra, han gör mig lycklig, glad och lugn. Herkules har också bott här och han är också mysig, det går bra med kissarna och så också. Det så mycket som är bra nu, och det mörkaste molnet som har varit det senaste har varit att jag har varit sjuk och därmed mer lättirriterad men jag tycker ändå att det har gått bra, inga större konflikter.

Har dessutom köpt tågbiljetter till Norrköping så nu är det bestämt, jag ska på Angerfist på klubb Otten! Så fucking jävla awesome! Jag är så jävla glad! Det ska bli bäst.

Jag är lite sjuk, och ganska deppig. Jag känner mig svag och ynklig… Jag vill bara gå och sova och gömma mig. Jag orkar inte just nu. Jag bara gråter… Det här är inte min vanliga ångest, men den är farligt nära att bli det. JAG VILL INTE. Jag vill kräla omkring på botten, jag behöver må dåligt, jag vet inte varför. Jag skakar och gråter och hostar och känner mig kass.

Är jag viktig?

Jag hatar att vara sjuk och jag hatar att känna mig ”utanför”. Som en gäst. ”My life is just a demo of the game you play”. Mitt liv är bättre, jag mår bättre. Jag känner mig lycklig stundvis så den här känslan är tillfälligt, det vet jag. Men jag antar att jag kan behöva den också. Jag antar att jag kan få må lite dåligt. Men det hindrar inte det faktum att jag känner mig ensam och att jag känner mig… oviktig.

Men jag måste känna mig viktig, JAG måste inse att jag är viktig. Att jag spelar roll. Jag vet. Det har blivit bättre, det har det. Jag har insett att jag känner mig starkare och mer fri än jag har gjort… Sen jag var barn. Eller kanske någonsin. Jag har fått en röst, jag har fått en vilja, jag har fått styrka.

Jag har reflekterat över hur det var för inte sådär jättelänge sen, när jag ser på mina ärr som inte är sådär jättegamla. Fula, röda och tjocka ärr som lyser på armen. Hur kunde jag göra så med mig själv? Jag förstår det knappt, jag skulle inte kunna göra det nu. Mina ben och armar och magen och bröstet är täckta med ärr, de flesta kommer jag alltid att ha.

Jag har tänkt på mina överdoser. Den som var i somras… Jag som inte trodde att jag mådde så dåligt då, nu i efterhand har jag läst texter jag skrev och jag har tänkt efter och insett att jag jagade döden hela tiden. Det var nästan bara en tidsfråga innan det hände. På överdosen året innan, samma sak gällde där…

Jag har varit där, jag har försökt ta mitt liv och jag vill aldrig, aldrig någonsin hamna där igen.

När jag har haft ångest det senaste har jag velat smälla näven i väggen, men jag har hindrat mig själv… Jag vet att det är en inkörsport, från ett självskadande till ett annat. Men det känns lockande. Få ut allt… Allt som gör ont. Agera. Men jag borde inte. Jag känner att jag triggar mig själv just nu… Så jag ska nog sluta skriva.

Jag står och väger mellan att låta ångesten härja, eller att bita ihop, ta lite Oxacand och bryta tankarna.

Det är ett tag sen jag skrev nu… Det har väl inte hänt sådär jättemycket nytt, jag har mest tagit det lugnt det senaste och försökt smälta allt det här med farfar. Det var begravning i fredags, det var väldigt jobbigt. Mycket egen sorg, många andra kände stor sorg och att se de man älskar må så dåligt är väldigt svårt. Jag har bara sett min pappa gråta några fåtal gånger vilket gör det starkare när han väl gör det. Jag är van vid att hantera min egen ångest och nedstämdhet, men att hantera andras är svårt för mig.

Det var i alla fall en fin ceremoni i kyrkan, lite väl kristet för min smak kanske. Men prästen pratade mycket om hans liv, och hans livsglädje och då skar det i hjärtat… Efteråt var det middag och då blev det lite lättare stämning och jag fick möjligheten att prata lite med släktingar. Det var i alla fall trevligt.

Det är skönt att begravningen är avklarad, nu kan jag försöka gå vidare. Livet måste ju fortsätta och jag gör mitt bästa. Jag har umgåtts mycket med Pierre nu, det är väldigt kul och bra och gör mig glad. Han är bäst. Han och hans vovve Herkules har sovit mycket hos mig.

Jag har det lite dåligt med terapi nu förtiden, psykologen var inställd förra veckan och blir inställd den här veckan, DBT var inställt i måndags och kommer att utebli flera måndagar nu i höst. Väldigt irriterande. Jag klarar mig ganska bra utan terapin just nu men lite frustrerande är det ändå. Lite trist att inte träffa några av tjejerna också.

Jag ska träffa social psyk på fredag för att prata om jag eventuellt ska vara med i en grupp för ungdomar som går ut på att aktivera sig och att träffa människor i liknande situationer.

Förresten så ska jag på Club Aqua i Norrköping och se Angerfist och The Masochist den 29de <3<3<3 Jag är så jävla lycklig och förväntansfull. Jag längtar!

Men men… Nu ska jag hem till min syster för att fira min svåger. Bye.

Jag ska hem till min syster om ett tag, umgås med henne och Samuel. Inget är direkt planerat men det behövs inte, Samuel håller oss sysselsatta. Underbara barn. Jag kan inte förneka att allt det här pratet och vetskapen om att så många runt omkring mig ska få barn får mig att vilja vara en av dem. Jag vill verkligen ha ett barn och jag är som vanligt otålig. Jag vill ha min framtid nu.

För första gången på länge har framtiden kommit upp för diskussion. Det är ännu en sak som gör mig lycklig, och nervös. Och förväntansfull. För vågar jag tro att min glädje håller i sig? Att de värsta sjukdomsepisoderna är förbi och numera är ett förflutet? Jag vill tro det, jag hoppas och jag är redo att kämpa. Den här energin jag har nu tillhör inte vanligheterna så kanske, kanske är jag redo att gå vidare. På riktigt. Frågan är när jag kan börja slappna av och vara mer säker, känna att jag faktiskt inte är lika sjuk länge. En månad? Sex månader? Ett år? Eller ännu längre? Ännu mer snart? Jag vet inte. Jag vill att det ska vara nu. Men saken är ju den att mina diagnoser går ut på att jag pendlar, så jag vet inte om detta bara är en ”humörsvängning”. Jag tror inte det, men hur kan jag vara säker? När kan jag börja leva på riktigt? När kan jag våga gå vidare, och leva ut mina drömmar? Jag vill inte avvakta, jag vill våga. Jag vill leva idag, inte imorgon.

Hur vet jag när jag mår bra, på riktigt?

Är hundvakt den här helgen, det faktiskt skönt att gå ut och gå tre gånger om dagen. Och Wilma är jättemysig, men Tage delar inte den åsikten med mig. Han morrar och fräser för glatta livet. Jag tränar fot och rulla runt med Wilma, fot går bra eftersom hon kan det egentligen, hon är bara otränad. Men rulla runt går knappt alls. Får se om jag orkar fortsätta att försöka. Jag ska nog fan fortsätta med att promenera även när Wilma har åkt hem.

När jag städade förra lördagen hittade jag ett blodigt rakblad på en av hyllorna ovanför TVn, då kände jag mig jävligt patetisk. Jag visste inte att det var där, måste ha legat där i flera månader. Det var ännu en påminnelse om vem jag var, och att jag inte vill bli sådan igen. Någonsin.

Jag mår mycket bättre nu för tiden. Jag får sällan ångestattacker, på sin höjd kan jag börja gråta och därav få ångest. Mycket eller lite… men jag antar att jag har skäl till det, har ju hänt en hel del det senaste. Dessutom förväntar jag mig inte, och vill inte komma ifrån att må dåligt ibland.

Det är begravning snart och jag bävar inför det, jag kommer förmodligen bryta ihop. Och jag kommer behöva se min pappa och farmor och andra nära bryta ihop, och jag vill inte det, det känns som att jag inte kommer klara av det. Men jag vet att det nog är bra, att det blir ett avslut och ett farväl och jag tror att det behövs. Man måste få släppa taget men man måste också få känna sorg.

Förresten är jag jättenöjd med min tatuering. Halleluja.