Varför man som jag gjorde och skära sig när man mår psykiskt dåligt kan var olika från person till person, så jag kan bara svara för mig själv.
När jag har ångest så är det en (i känslan) outhärdlig smärta, det är nog svårt för någon som aldrig haft sådan ångest att förstå. Men det känns fruktansvärt och gör ont i själen. Det är sån kraftig ångestkänsla, som om man har otrolig sorg, fast inte av någon lika konkret anledning (oftast). Då blir skärandet ett sätta att lätta på trycket... Som liknelse så om man har mycket frustration i kroppen så kan en orgasm hjälpa... Ungefär så. Den fysiska smärtan blir en kontrast och en koppling till kroppen... Eftersom ångest är i huvudet, och oftast kan kännas overklig (i alla fall för mig). Jag tappar kontakt med min kropp... ibland gör jag det för att känna, vad som helst. Och då är smärta en stark och passande känsla.
Jag vill understryka att jag bara kan tala för mig själv...
Hoppas ni förstod vad jag menar.
Controlled by what's not real
Inprisoned by fear
The perception of wrong and right
Drowned by emotions stronger then the mind
I will break free
But what will be left of me?
The fear of the unknown
But still
Are your really free
when the anxiety controlls your will?
Idag vaknade jag klockan sex på morgonen, och kom hem vid kanske halv sju. Ja, jösses. Jag började min psykologikurs idag som börjar åtta… Två lektioner på raken och direkt efter det har jag en historialektion. Min psykologilärare verkar bra, svårt att säga efter bara första gången men ändå… Historian fortsätter att vara intressant. Känns jävligt bra, jag ser faktiskt fram emot våren. Är rätt stolt över mig själv som kom upp i tid och allt, stressade inte ens upp mig… Direkt efter skolan var det DBT men vid det här laget började jag bli lite trött… Men det gick det också, kände mig inte direkt jättemotiverad dock.
Utöver vad jag har gjort idag då… Jag mådde mycket bättre i helgen i jämförelse med förra veckan, jag tror att det har att göra med att jag i fredags åkte till stan för att träffa min psykolog. Det var inte själva psykologmötet som gjorde det, utan att jag lämnade lägenheten, gjorde mig i ordning och vistades bland människor. Jag var hemma hela förra helgen och veckan fram till fredag, instängd och rastlös eftersom jag var sjuk. Jag träffade bara Pierre under den tiden. Jag blev isolerad och blir jag isolerad så mår jag verkligen jättedåligt... Jag kan driva mig själv till vansinne bara jag vill, för jag vet precis vad jag behöver göra.
Nämnde skiten som pågick i somras med en liten jävla idiot och en hög falska rykten på DBTn idag, jag gick inte in på alls vad det handlade om. Däremot sa jag att jag fortfarande inte kan släppa delar av det… Inte själva idiothoran eller skiten hon spydde ur sig som bara var lögn, hon är inte värd att jag mår dåligt. Hon är bara patetisk som måste göra så för att få uppmärksamhet eller visa sig cool. Nej, det handlade inte om det. Det handlade om det svek jag kände ifrån folk jag känner som visste om det innan jag gjorde men inte berättade det för mig. Jag kan inte släppa det och jag kan inte förlåta det. När jag hade sagt det, som ett tillägg till vad en av de andra pratade om så fick jag jävligt mycket ångest… Det släppte sen, men det var ett bevis på att jag inte helt fullt gått vidare.
Skola imorgon också, på torsdag åker Pierre till Malmö och på fredag far han till New York… Jag får vara utan honom i en hel jävla vecka. En vecka med en stor tom säng och ingen att se film med… Blä jag kommer sakna honom. Men det är ju bara en vecka, intalar jag mig själv.
Over and out.
Jag kan inte sova. Jag (vi) gick och la oss vid kanske ett-tiden… Men jag var inte riktigt avslappnad, och det blev inte bättre av att mina jävla grannar pratade högljutt i rummet bredvid. Dessutom har tjejen de gällaste och högljuddaste skratt ni kan tänka er… De garvade som jävla as klockan tre på natten! Gah… så jag gick upp. Jag har inte tagit min fulla medicindos sen i söndags heller eftersom jag var sjuk igår och inte åkte till DBT och eftersom jag hämtar mina mediciner innan så har jag inte fått några den här veckan. Och eftersom jag blir trött av mina Seroquel så kunde jag tydligen inte sova utan dem. Yay.
Jag mår inte så bra. Jag mår inte jättedåligt och jag har inte mycket ångest. Jag känner mig bara mer… trasig, nära, djup, svår. Något sådant. Det känns som jag har kontakt med mina känslor, som att jag är mig själv igen på något sätt. Det beror förmodligen på att jag inte får i mig mina mediciner. Och då kommer farliga tankar. Att jag ska sluta med dem, för att bli mig själv igen. För att känna igen. Jag blir så jävla konstnärssvår och djup ibland. Jag tänker på Evanescence ”Lithium” och raderna; ”I don’t want to lock me up inside .. I don’t want to drown my sorrow”. Så känns det. Som om man kväver och dränker sina känslor. Lägger locket på. Jag är i ett skakig och skör period just nu. Det skrämmer mig lite, men mest så vill jag bli mig själv igen. Jag vill vara kaos-Abi. Det är ju jag… eller?
Det är snöstorm ute. På riktigt.
Jag laddade ner The Sims 3 förut, så jag har något att sysselsätta mig med när jag är ensam hemma… Fast när jag provade så var det inte så jävla kul. Jaja. Ska nog prova igen nu, i brist på annat att göra.
Jag mår dåligt, pang pang, cut cut
Jag vill blöda. Mycket
Tack för att ni finns.
Träffade den nya psykologen idag, som jag skrev tidigare. Det första hon sa när jag satte mig var; ”Vad söt du är!”. Det lättade upp mig inför samtalet, så jag är glad att hon visade sig… lättsam, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag pratade om mitt liv, i korta drag, om min familj och utvecklingen under det senaste året. Också i korta drag. Jag ska nog delge er den också, någon dag när jag orkar. Och känner mig redo. Det kändes ganska ok, jag behövde inte djupdyka i något och jag kände mig allmänt lite förvirrad i vad jag skulle säga, men det fungerade ändå ok och jag känner mig lugnare inför de kommande samtalen. Men jag orkar inte tjöta om det mer.
Förut, när jag låg i badet, funderade jag över lusten jag får ibland över att skära mig. Att jag skulle skära mig mer än gärna om det inte vore för att mina nära och kära skulle må dåligt över det och att jag skulle försämras av det. Jag skulle skära mig enbart pga njutningen. Det kanske låter… sjukt, konstigt, fel, eller kanske känner ni igen det? Ärligt talat så bryr jag mig inte. Jag vill skära mig för känslan, för de kalla, vassa rakbladet, för det öppna såret… för blodet. Framför allt för blodet. För ärret som kommer efteråt. Jag älskar det. Men det är en kärlek jag inte får ha, det är ett begär som är förbjudet. Om folk skulle se på mitt skärande som rökning eller liknande så skulle jag förmodligen göra det. Men nu är det inte så, och jag tänker inte falla tillbaka pga en känsla av att jag skulle gilla det, eller längtan. Aldrig. Det är inte värt det.
Jag tror att jag mår dåligt just nu. Jag känner mig bortkopplad och skör. Jag har ångest över hur jag ser ut och att jag känner mig… beige. Jävla skit. Försökte ta lite bilder nyss, det blev dåligt och jag orkar inte ens fortsätta försöka. Jag är på dåligt jävla humör
Fuck you all, det är så det känns just nu.
Fuck us all.
Jag har hört dåliga saker om henne och att inleda nya psykkontakter är alltid jobbigt. Man börjar verkligen om från början... Jag hatar det. Visst, nu mår jag inte så dåligt längre men på något sätt känns det som om jag inte kommer kunna delge henne lika mycket som jag gjorde med min förra. Jag känner mig inte alls bekväm i situationen men jag får bita ihop, jag måste ha en psykologkontakt för att gå i DBT och jag tänker inte sluta bara en termin innan jag är färdig. Jag ska slutföra det här.
Så får vi se om jag orkar med att fortsätta gå hos henne när DBT är slut. Jag skriver mer om hur det gick lite senare.
Over and out
Jag fick ett jättebra tips i en kommentar här i bloggen ifrån prinsessancarro om att när man inte har något att göra så kan man skriva små lappar och lägga i en fin burk, ask, skål eller liknande och dra en när man behöver sysselsätta sig. Passar den inte så drar man en ny. Så det har jag pysslat med en liten stund.
Jag har skrivit upp:
o Städa
o Vila
o Se på film
o Fota
o Se på tv
o Spela tv-spel
o Ta en promenad
o Plugga
o Läs i DBT-pärmen
o Prata med en vän
o Läs
o Skriv om, tänk på eller planera framtiden
o Gosa/busa med djuren
o Baka
o Lek med smink
Det är vad jag har kommit fram till just nu, en blandning av terapeutiska, roliga, ”måste-sysslor” och avslappnande aktiviteter. Jävligt bra idé faktiskt.
Så, en ny dag. Vaknade halv tolv idag eller något… Har knuffat på dygnsrytmen lite tyvärr. Jag ska ju till socpsyk imorgon vid tio så då måste jag gå upp, alltså ska jag försöka hoppa i säng innan tolv ikväll.
Igår var jag på kursintro till historia A, bussen var såklart försenad när jag skulle in till stan och jag hoppade av på busshållsplatsen när lektionen började och fick halvspringa till Komvux… Jag kom bara två minuter försent och de hade inte ens stängd dörren, och jag var inte sist. Så jag lugnade mig snabbt. När han började prata sa han precis vad jag ville höra; att vi inte ska prata om kungar, datum och stora slag. Att vi ska fokusera på hur folket hade det ifrån 1500-talet och framåt, att vi ska tolka och dra liknelser mot dåtida och nutida händelser och han lät uppriktigt intresserad och engagerad. Jag blev väldigt lättad och väldigt glad. Jag ser framemot att läsa historia nu när jag har träffat läraren. Han nämnde något jag fann väldigt intressant, han pratade om att nazismen inte startade andra världskriget (vilket jag redan var medveten om) utan att nazistpartiet var det enda partiet som var beredda att dra Tyskland ur den påtvingade freden och det faktum att alla ville tvinga på dem demokrati. Det jag fann intressant var att han frågade om vi kände igen detta i något som händer idag. Irak och Afghanistan! Det är både en skrämmande och en intressant tanke. Jag är så entusiastisk!
Jag fick mitt schema igår också (om det stämmer) jag kommer att ha två lektioner psykologi mellan åtta på morgonen och kvart över tio på måndagar, direkt efter ska jag ha historia och en timme efter det är det DBT till halv fyra. En heldag! Herregud, det har jag inte haft på hur många år som helst. Det känns läskigt, hur ska jag orka? Men ändå… jag är väldigt glad och förväntansfull. Min andra historialektion är på tisdagseftermiddagar, onsdagar är jag ledig, torsdagar är det socpsyk 10-13, fredagar psykolog kl 14. En utarbetat planerad vecka. Det känns skönt. Åh, jag är nästan lyrisk över en planerad vårtermin. Och så ska jag till Åre i mitten av mars och Turkiet i början av maj, en vecka var. Yay. Jag hoppas bara att jag orkar… Men jag tror faktiskt det.
Heja mig.
Idag vet jag inte vad jag ska hitta på… En tom ensam dag, får fundera över om det finns något jag kan syssla med. Något borde det ju finnas tycker man ju. Jaja.
Peace
Måndag. Jag har varit på DBT idag, som vanligt på måndagar. Jag var inte riktigt på humör kände jag, igår hade jag nästintill bestämt mig för att skolka men sen insåg jag att jag i så fall skulle vara utan mediciner eftersom jag hämtar dem där innan så jag bet ihop. Igår var en jobbig dag, av flera skäl. Jag var jävligt ledsen hela dagen och den slutade tumultartat och med ett kraftigt ångestanfall. Jag orkar inte och vill inte gå in på varför, det känns faktiskt lite för privat. Jag vet att jag inte brukar undanhålla mycket ifrån bloggen, och missförstå mig inte, det här är ingen ursäkt men jag försöker inse att vissa saker bör man inte berätta om för alla som vill läsa. Det känns som ett framsteg för mig.
I alla fall så var gårdagen jävligt jobbig, men det reparerades senare på kvällen och även om det fortfarande känns lite skakigt så är det bra igen nu. Jag somnade inte för än halv två i natt så jag känner mig trött idag, och när jag var på DBT försökte färdighetstränarna få mig att rollspela, och då sa jag ifrån. Jag hatar rollspel. Verkligen hatar… De tjatade men jag sa ifrån igen och sa; ”Jag vill inte, nu pratar vi om något annat” med en ganska uppenbart fientlig ton och då började de babbla om att jag verkade tycka att det var jobbigt och att man ska utsätta sig för det man tycker är jobbigt och att det var viktigt att vi pratade om det och bla bla bla. De sa att det var väldigt bra träning att ”öva” på saker man har svårt för att säga eller att be om något. Enligt mig är det inte samma sak och jag vet att det inte skulle hjälpa mig, eftersom jag inte upplever situationerna det minsta lika. Men de var envisa och då blev jag förbannad och höll käft tills de gav upp.
Jag förstår inte hur jag överlevde med att ha konstant ångest och ha sådan kraftig ångest som jag hade under så lång tid… Jag har haft en del ångest de senaste dagarna, jag låg i badet alldeles nyss och jag känner det verkligen som att jag inte står ut. Det river i mig och jag känner verkligen hur jag går sönder. Jag hatar den känslan, jag känner mig trasig och var nästan beredd att färga vattnet rött. Nästan. Men jag tänker inte göra det, det är det verkligen inte värt. En sak åkte i golvet bredvid mig när jag satt i badet, det small riktigt högt och jag blev så rädd att jag fick hjärtklappning och började skaka. Att för mig bli så rädd för ett plötsligt ljud är ett tecken på att jag inte mår speciellt bra… I perioder då jag mått väldigt dåligt har ljud och rädsla för att bli skrämd fått mig att göra mycket dumma saker. Det var precis de känslorna som drev mig till självmordsförsöket i maj 2008… Även om det inte är i närheten av så illa just nu, men det är ett tecken på att jag inte mår bra.
Just nu dricker jag bubbelvin med smak av peach och känner mig rätt miserabel. Jävla skit. Allt för att dränka ångesthelvetet…
Jag hatar den här känslan, mest för att jag inte vet varför jag har den. Jag har verkligen ingenting att vara ledsen över. Så varför gråter jag hela tiden?
Idag utförde jag min utmaning… Jag gjorde mig i ordning och tog bussen in till stan, jag hoppade av på Sandtorget och gick in på Commerce, jag gick till BR och H&M. Inne på H&M skrek en liten flicka: ”Kolla på hennes skor! *namn*, såg du hennes skor!?” så att det hördes på halva Commerce, jag fnissade och gick därifrån. Funderade en stund på vart jag skulle gå… Riktade stegen mot Lindex men när jag nästan var framme slog klockan tre vilket innebar att de stängde. Funderade på att kolla upp några fler affärer men kom inte på någon. Tog en omväg utanför bion enbart i syfta att stöta på människor, vilket gav min ångest, såklart. Gick förbi ingången och passerade en flock fjortisar och fick ett ”Fy fan!” efter mig. Våldstankar och hög puls blev följden men jag spottade och fortsatte gå. Under hela tiden på stan fick jag intala mig själv att andas lugnt, inte stressa upp mig och argumentera mot ångesten. Jag bestämde mig sen för att åka hem, och insåg att jag var tvungen att åka från resecentrum eftersom det var nästan en timme till 6an skulle gå… Ve och fasa. Om det är någon plats i Skövde där jag alltid blir uttittad så är det resecentrum. Jag gick dit, gick in och kollade när bussen skulle komma och som tur var kom den precis då så jag åkte hem utan större problem.
Så, under hela tiden låg mp3n avstängd i väskan, jag klarade det faktiskt ganska bra skulle jag vilja påstå… Trots att jag blev ”utsatt för mänskligheten” i form av ord riktade mot mig så överlevde jag, och fick inte ens ångestattacker! Jag var inte på stan så länge, men huvudsaken är ändå att jag gjorde det, och jag var borta i över en timme.
Annars har dagen inte varit jättebra, jag har känt mig ensam och uttråkad och rastlös hela dagen… När jag kom hem sminkade jag mig till en joker för att sysselsätta mig. Senare kom Pierre hit men då kom dagen i kapp mig, jag fick ångest, blev matt och grät. Jag la mig i sängen en stund men fick ingen ro och gick upp för att äta något men kylen ekade tom och då blev det för mycket för mig, jag sjönk ihop på golvet och grät. Pierre erbjöd sig att köpa pizza åt mig, och efter att jag ätit blev det lite bättre.
Just nu är han hemma hos en kompis, det känns ärligt talat sådär, men jag kan inte hindra honom från att träffa vänner. Jag är glad att han gör det, det behöver han. Det är bara det att jag har varit ensam hela dagen och så känner jag mig väldigt sårbar och ångestfylld, så jag skulle behöva sällskapet…
Jaja, jag är väldigt glad att jag antog utmaningen. Ännu ett steg i rätt riktning.
Peace
http://mezzas.blogg.se/2010/january/utmaning.html
Jag har alltså bestämt mig för att anta utmaningen... Det jag ska göra är något jag blev smärtsamt medveten om för någon vecka sen att jag har problem med. Jag har alltid, i flera års tid haft med mig min mp3-spelare när jag behöver ta mig ut själv i verkligheten bland folk, i affärer, på stan, till och med i skogen, med mera. Så för någon vecka sen skulle jag gå in på Maxi för att posta ett paket, och hade ingen mp3 med mig... Panik! Jag stressade in och ut med hjärtklappning, panikkänsla och ångest på 10 på skalan. Jag trodde faktiskt att jag hade kommit längre än så...
Så imorgon ska jag utmana mig själv att gå på stan eller på Maxi (eller liknande, ensam såklart) utan mp3 så länge jag står ut. Jag kommer ta med mig mp3n i syfte att kunna ta till den om det blir för jobbigt, men in i det sista ska jag försöka låta bli. Önska mig lycka till.
Så, vill ni anta utmaningen? Jag hoppas att ni gör det, det behöver inte vara något stort men något för att tänja på gränserna för sånt ni har svårt för... Lycka till!
Som ni kanske har märkt så skriver jag inte speciellt mycket blogg längre, jag har varken speciellt stort behov av det eller direkt mycket tid till det… Personligen ser jag det som en positiv sak, att jag sysselsätter mig bättre och att jag mår bättre.
Jag har faktiskt ganska mycket att göra nu för tiden, i torsdags till exempel var jag på socpsyk (Solsidan) vid tio, sen direkt till stan till min psykolog, sen direkt till dagis för att hämta Samuel och så var jag barnvakt, sen följde jag med syrran och barnen när Samuel fick sitt vaccin, och passade Cornelia under tiden. Efter det åkte vi hem till mamma och pappa och träffade min ena syssling och hennes mamma och min farmors syster. Jag kom inte hem för än efter åtta på kvällen, vilket innebär att jag inte var hemma mellan halv tio och åtta på kvällen och gjorde seriösa saker! Det, mina vänner, är ovanligt.
Jag tog mig även till tandläkaren och stallet igår, jag har sjukskrivit mig ifrån tandläkaren i typ ett halvår men nu tog jag tag i det, det känns rätt bra faktiskt. Även om jag hatar att gå till tandläkaren.
Jag har varit på Solsidan, som är en mottagning eller vad man ska kalla det som socialpsyk har för att personer med psykiska problem ska komma ut och träffa människor och göra saker, jag går i en grupp för unga vuxna på torsdagsförmiddagar och har varit där tre gånger än så länge. Det är rätt ok att gå dit, jag har fortfarande inte träffat alla i gruppen men jag ska nog fortsätta, om det inte krockar med skolan vill säga. Det är jävligt bra att jag har en anledning att gå upp tidigt också, vilket har gjort att jag effektivt har vänt på dygnet. Jag går och lägger mig vid elva-tolv varje kväll och vaknar av mig själv vid tio tiden. Varje dag. Kors i taket! Och utan någon som helst sömnmedicin eller lugnande, kan jag tillägga. Det är jävligt stort för mig som inte sovit bra på många år, antingen för mycket eller för lite, eller på fel sida av dygnet.
För inte så länge sen kunde jag inte somna och fick ångestattacker bara vid tanken på att jag måste gå och lägga mig. Jag sov inte på hela nätter och ibland inte på flera nätter på raken. Eller bara på dagarna.
Och det har jag lyckats ändra på.
När jag var hos min psykolog i torsdags fick jag reda på att det skulle bli sista gången hos henne eftersom hon behövde gå på mammaledighet tidigare än planerat. Jag har gått hos henne ända sen jag flyttade ifrån Snäckan vilket än ca två år sen… Hon har varit så jävla bra och hon har bidragit mycket till min förbättring. Hon lyssnar, försöker förstå och engagerar sig verkligen. Och så en sak som jag verkligen värdesätter, hon visar känslor! Hon uttrycker oro, att hon är bekymrad, men även lättnad och glädje och vi har skrattat ihop på våra möten. På vårt sista möte berättade jag hur mycket bättre jag mår, hur lycklig Pierre gör mig och att vi delar framtidsdrömmar och att jag tycker att vi har en ljus framtid tillsammans. Jag märkte hur glad hon blev och hon sa faktiskt att hon blev rörd över min lycka. Det kändes fantastiskt, vi fick verkligen ett bra avslut.
Jag ska få en tid till min nya psykolog inom kort, och DBT börjar på måndag, och skolan om en vecka. Så får vi se hur det går…
Jag har förresten även fått min BUP journal nu, men jag har inte hunnit läsa de än... Jaja.
Live long and prosper. lol
Abi kan ju såklart inte sova… Jag kunde verkligen inte slappna av när jag skulle lägga mig så det fick bli Kvällsro och täcke framför datorn tills lugn infinner sig. Jag mår inte dåligt, inte alls faktiskt. Idag har jag gjort två saker som visar hur långt jag egentligen har kommit. Först så var det när jag var hemma hos min syster. Jag gick dit eftersom syster var ensam med barnen och det var vackert väder och då tänkte jag passa på att leka i snön med Samuel. Jag gick dit och vi var ute och lekte i över en timme, både jag och Samuel hade jätteskoj och jag fick ett riktigt träningspass på köpet.
Sen gick vi in och fikade med varm choklad och mini-marshmallows. Sen kom min svåger hem och vi pratade om en speciell sak, och han sa flera saker jag inte alls håller med om vilket gjorde mig ganska irriterad. Han och jag har väldigt skilda åsikter om ganska mycket. Men det som gjorde det hela så speciellt var att jag sa emot och sa vad jag tyckte, jag argumenterade om varför jag tyckte att han hade fel. Och detta kanske inte låter speciellt, men jag har väldigt svårt för att stå upp för vad jag tycker ansiktet mot ansiktet, mest för att jag är konflikträdd. Och det är desto mer emot min svåger av någon anledning, kanske för att han är vuxen och högutbildad och min systers man som gör att jag ser honom som en auktoritet, eller något sådant, jag vet inte. Eller för att jag känner att det inte leder någonstans eftersom han har väldigt bestämda åsikter. Men idag gjorde jag det, och jag försvarade även en person som ingick i diskussionen och det är jag stolt över.
Det andra som hände var att jag uttryckte ett behov i min och Pierres relation, jag pratade om något jag behövde och det här kanske inte heller låter stort, men för mig är det väldigt svårt att uttrycka något som jag behöver. Efter att jag fått fram det och Pierre försökte förstå bröt jag ihop totalt, jag grät och hade sådan otrolig ångest, jag gömde mig och kröp ihop. Pierre försökte trösta och viskade vackra ord om hur han älskar mig, att jag är vacker, hur det kändes för honom när vi först träffades, om vår framtid, om hur mycket jag betyder och att jag gör honom lycklig. Han får mig att må så bra när han säger så, för jag vet att det är sant. Ångesten byttes ut mot lycka och jag log istället för grät. Det här var ett otroligt genombrott för mig. Kanske blir det lättare framöver att be om något.
Jag har alltid haft svårt för att stå upp för mig själv och för att ta plats och visa att jag behöver och vill ha något av någon annan. Därför måste jag verkligen inse hur viktiga dessa två händelser är för mig och hur mycket de innebär för min utvecklig. Och då hjälper det är skriva ner det.
Men nu är jag väldigt trött så jag ska sova.
Peace
