Jag kan inte somna eller slappna av. Pierre kom hem nu i lördags, inte försenad mer än en kvart med tåget så jag var överlycklig. Kändes nästan konstigt att se honom stå där, i samma rum som jag precis framför mig. Men som sagt, jag var överlycklig. Jag fick skitsnygga lackkläder, en parfym och smink av honom som lite extra lyckopiller. Och massa pussar<3

Hela resterande delarna lördagen och hela söndagen gick ut på att vi var med varandra, så det fanns ingen tid för annat. I måndags skolkade jag från skolan, jag kände mig så otroligt trött, vilket jag tror beror på järnbrist, så jag orkade verkligen inte ta mig iväg. Kom i vilket fall iväg till DBTn på eftermiddagen. Vi pratade om några saker som upprörde mig, dels sa en av de andra att det yngsta syskonet har det så lätt för att det äldsta var ”försökskanin”, och då blev jag förbannad eftersom jag är yngst och alltid fått kraven att klara lika mycket som mina syskon.

 

Det andra var att vi pratade om hur andra uppfattar barn som är ökat känsliga. Jag fick alltid höra ”det var väl inte så farligt!” när jag var liten och kände mig ständigt förlöjligad av detta, som om jag alltid överreagerade. Detta ledde till att när det uppdagades att jag blev mobbad i skolan så höll jag käft om det och vägrade prata med kuratorn. Jag tycker fortfarande att det förmodligen inte var något att gnälla över, finns ju så många andra som hade det värre. Jag hatar att prata om det för känner mig som en bortskämd jävla skitunge som vågar gnälla om en skitsak.

Sen fortsatte det med att jag jobbade hårt för att förtrycka alla starka känslor som jag alltid haft, men lyckades inte alltid så bra så jag grät mycket. Det var en känsla som jag hade svårt att tygla. Jag fick ordning på den men nu började mitt dåligmående ta fart och ångest och ilska blev ett problem istället. Jag hade tryckt undan så mycket känslor i flera år för att jag kände mig nedtryckt av att andra tyckte jag överreagerade, och tillslut gick det inte längre så allt exploderade. Jag vågar nästan påstå att om det inte varit för det kanske jag aldrig skulle blivit sjuk.

Det var en skrämmande tanke. Men nu kan jag acceptera det.

 

Idag (igår) har jag halsont så åkte inte till tandläkaren eller skolan så måste gå på handledning med min lärare så jag kan göra provet någon annan gång (snart).

 

Ska försöka sova strax. Men jag mår inte bra.

Skriv på namnlistan för att bevara Nationella Hjälplinjen! Varför;

• Hjälplinjens ska få ökade bidrag
• människor som mår dåligt ska erbjudas samtal
• sända Regeringen budskapet att människor mår psykiskt dåligt och behöver stöd,
och att samhället bär ansvar att det finns tillgängligt stöd!

(Lista lånad från http://psykiatrin.blogg.se/)

Skriv på här

Sådär lagom med utsmetat smink, trött och sittandes i sängen. zzzz....

Jag tänkte bara skriva lite kort… Jag mår bättre nu än senaste inlägget och tänkte bara säga att ni gärna får skriva till mig, jag hoppas att jag inte skrämde bort er. Men jag ska försöka lära mig att säga ifrån, men då ska jag skicka vidare er som verkligen behöver det till andra jag vet ställer upp. Så om inte annat kan ni fråga om jag vet någon. Ok?

 

Idag har jag varit på socpsyk, men det var bara jag och en annan tjej där och hon satt tyst hela tiden och gick tidigt, vi bakade scones och semlor men jag höll på att spy bara av att tänka på semlor så jag åt ingen. Gick raka vägen hem till min syster och följde med henne som stöd när hon skulle åka till Maxi med båda barnen, hon tycker det är rätt jobbigt att åka själv ifall att någon av dem skulle börja gråta, eller båda samtidigt. Så jag sprang omkring med en kundvagn med ett barn i och lekte rally och tittut. Passade även på att handla lite… nu kommer 98% av er där ute kräkas, men jag köpte spenat så jag kan göra spenatsoppa och även blodpudding, eftersom jag har så jävla dåliga järnvärden. Det förstnämnda tycker jag i alla fall om. När vi åkt tillbaka igen la jag mig i soffan för jag var så jävla trött, jag har gått omkring som en zombie hela veckan. Syrran satte sig bredvid och strök mig över håret och frågade om jag sover dåligt nu när Pierre är borta, och att jag väldigt gärna får sova hos dem om jag har det jobbigt. Jag förklarade att jag har svårare att somna men att tröttheten nog också beror på järnbrist… Men jag blir så jävla känslig när hon visar att hon bryr sig så tydligt, och när hon gick började tårarna rinna över men jag torkade dem snabbt. Jag hatar att känna mig så här känslig. Jag kan fan börja gråta för ingenting…

 

Tänkte också tipsa om en sida som i alla fall kan få mig på lite bättre humör; http://www.fmylife.com/

Skadeglädje är den enda sanna glädjen sägs det ju.

 

Take care

Nu har det gått för långt. Jag är inte en terapeut och jag är inte heller någon rådgivare. Missuppfatta mig inte, jag hjälper gärna om jag kan och orkar. Men jag kan fan inte hjälpa alla, jag kan inte svara på bevakares (för mig okända) frågor om hur ni ska göra med era pojkvänner, om hur ni ska banta och allt vad det kan vara. Jag vill inte verka elak eller egoistisk, men jag har faktiskt egna problem som just nu är jävligt jobbiga. Jag är ingen jävla Superwoman.

 

Jag hjälper mina vänner så länge jag kan, jag pratar gärna med mina internetkontakter när ni behöver och när jag orkar, men jag vill inte var någon jävla psykolog eller frågepanel. Snälla. Jag orkar inte med det… Jag är alldeles för skör, ledsen och trött just nu. Försök har förståelse för det… Men ni får inte bli rädda för att försöka ändå… I alla fall inte om jag vet vilka ni är. Alltså, jag känner att det blir lite rörigt det här men jag har så låg energi att jag skakar, jag är nära tårar och har jätteont i magen av stress och ångest. Jag orkar bara inte just nu.

Videoblogg från igår, men blogg.se krånglade så får lägga upp den idag.

Tjolahopp.

Idag var det måndag ja… I natt somnade jag typ vid tolv, halv ett. Låg och höll på att somna… Då jamade Afrodite och skulle komma in, och hon slutade ju fan inte jama så då fick jag dåligt samvete och var tvungen att släppa in henne (jag är sån hönsmamma ibland). Så då skulle ju hon OCH Tage gosa och då kunde jag inte slappna av… Fick tillslut ta en Oxascand så sen somnade jag. Jag for upp så fort klockan ringde imorse vid sex och kom iväg till skolan i tid. Jag var grymt trött på alla lektioner, dubbla psykologilektioner om utvecklingspsykologi är intressant, visst, men jag var mest trött. Sen var det rast innan historian, jag sprang ner till Willys och köpte en macka för jag skakade som ett asplöv (jag måste äta när jag är uppe tidigt och sovit dåligt). Sen sålde jag äntligen min engelskabok och fick 200:-! Pengar till mat… haha. Historian gick också bra men var nog ännu mer snoozefaktor… Fast läraren är grym verkligen.

 

Sen såg jag att jag hade fått fem missade (dolda) samtal, och ett sms från Yvette. Inställd DBT. Jaha tänkte jag, blev lite ställd… Men efter skolan gick jag två vändor på Commerce i väntan på att klockan skulle bli ett så de öppnade på psyk igen efter lunchen. Sprang upp dit och hämtade mina mediciner och hann med buss 6 hem. Perfekt!

 

Har fått några sms från Pierre idag också, han har berättat kortfattat att han mår bra och vad de gör, även om det inte säger så mycket så vet jag att han lever och har det bra. Och det gör stor skillnad…

 

Sen jag kom hem har jag både diskat och tvättat, känner mig rätt nöjd. Gjorde även kladdkaka som belöning…

Jag har stressat upp mig själv ganska mycket idag, sprungit runt för att hinna med och orka med allt. Pressat mig lite för hårt förmodligen… Var så jävla trött när jag kom hem så fick liksom hålla igång för att inte somna eller att inte orka ta tag i det som behövdes göras sen. Så nu försöker jag komma ner i varv och få ner pulsen lite. Ser på Förbjuden syskonkärlek på 5an men är halvintressant…

 

Jaja. Var väl inget mer.

Take care

Hej hopp.

Jag jobbar för fullt med att försöka förlåta mig själv för gårdagen. Det är på gång… tror jag. Jag skar mig på vänsterarmen igår, och idag har jag fått ont på undersidan av armen (skar på ovansidan), det domnar och värker (även i handen och handleden).  Så jävla irriterande. (jaja, jag skyller mig själv)

Idag kravlade jag mig upp ur sängen en och en halv timme efter att klockan ringde, lite senare ringde min syster och jag gick iväg till henne och höll henne och Cornelia sällskap medan min svåger och Samuel var på dop i Värmland.

 

Cornelia börjar bli så mysig nu, hon skrattar och är med. Jag och syrran drack kaffe och tjötade. Skönt att det bara var vi faktiskt… Tidigare har jag varit rädd för det, men nu kändes det enkelt. Sen kom mamma förbi en sväng, dagen har varit enkel och avslappnad. Trots att jag hade lågärmat och var noga med att inte dra upp ärmen… För ett lite tag sen gick jag hem eftersom jag vill kunna se på film och sitta lite vid datorn innan jag måste gå och lägga mig, ska ju upp tidigt imorgon så blir tidigt i säng ikväll.

 

Angående det här med msnkontakt, jag fick lite mer respons än jag väntat mig och jag tar det som en komplimang, men jag måste säga att just nu är allt så himla rörigt och jag är inte riktigt ok i huvudet så jag orkar inte skriva så mycket, dessutom vill jag gärna att ni presenterar er för mig för om jag inte vet vilka ni är så kommer jag ta bort er från msn.

 

Alla hjärtansdag… Fick ett sms imorse (det var morgon i alla fall i New York);
”Ha en underbar alla hjärtansdag min älskade ängel.”

Ni vet från vem, och jag blev så glad. Lyste upp min dag lite extra mycket. Det känns ändå ok, jag fattar väl inte riktigt att det är något speciellt med den här dagen men jag saknar honom väldigt mycket… Några kramar och kyssar skulle inte skada.

 

…och så lite videoblogg! Använder kameran och YouTube nu... hm. Hoppas ni tycker att det är lite bättre ljud.

Recap from yesterday… Ja, jag skar mig igår. Och med baksmälla menar jag inte från tabletter eller alkohol, utan från min ångest och från min destruktivitet. Så här dagen efter vet jag varför det blev som det blev. Jag tappade greppet om verkligheten… Jag var inne i mitt eget huvud alldeles för länge och fastnade i neråtspiralen. Det fanns många stunder där jag borde bromsat, men jag gjorde det inte. Det skäms jag för.

 

Men många av de stöttande kommentarer jag fått har haft rätt, visst, det var ett snesteg eller ett återfall. Det raserar inte allt, jag kan ställa mig upp. Jag vet. Nya tag, och det känns skönt (förlåt mig) att läsa att jag inte är den enda som tar snesteg. För en gång skull så kan jag ta till mig att några där ute går igenom samma sak.

 

Jag är bara rädd för veckan som kommer… Hur jag ska styra upp liknande situationer. Men jag ska kämpa… Till min bästa förmåga.

 

Nu ska jag smita ut i verkligheten, jag kommer med säkerhet gråta ut mig här om det faktum att det är Alla Hjärtansdag lite senare.

Peace

Hej, jag heter Abi och jag är värdelös.

Ja, det är klart att jag gjorde det... det är klart att jag skar mig. DITT JÄVLA MISSFOSTER.
Jag hamnade i chock och låg på golvet likblek i ansiktet och det svartnade för ögonen... Jag hatar den känslan. Fick ligga i soffan i en kvart innan jag kunde sätta mig här, mår fortfarande dåligt fysiskt.

Jag orkar inte ens vara arg på mig själv. Jag vill bara sova. Jag är rädd att jag fastnar i mönstret nu bara...

Fan jag orkar inte ens skriva.

Jag är dum i huvudet och misslyckad, jag kommer gråta sönder när jag behöver berätta för Pierre. Stackarn... åh. Jag vill ju inte oroa honom.

Fan, fan ta allt, jävla helvetes skit!!

Fan!

 

Jag tog precis en dusch, satte mig i badkaret och tänkte. Föll rakt ner i fallgroparna utan att inse det innan det var för sent, paniken spred sig och jag kunde bara tänka på en sak: att skära mig. Jag vill falla så mycket just nu, jag vill bara hamna i kaos igen. Jag var nära att slå sönder händerna bara för att inte ge efter för impulserna. Istället rusade jag upp ur badet med en jävla fart och slängde på mig kläderna, öppnade badrumskåpet, tittade på rakhyveln, stängde det igen och halvsprang till datorn. Jag har panik. Jag vill så gärna skära mig. Ni förstår fan inte…

 

Och säg inte att jag är stark, säg inte att jag är bra för jag vill fan inte höra det nu. Inte nu när allt jag vill är att gå sönder. Så håll det för er själva, för nu är jag fan inte stark.

 

Jag hatar att jag har gått DBT, jag hatar att jag använder förnuftet, jag hatar att jag inte kan bli mig själv igen och gör som jag alltid ha gjort. Fan ta allt. Ikväll vill jag allt annat än att vara frisk. Fan vad jag mår dåligt.. Helvete

 

I’m going under

Tänkte bara säga att om det finns någon där ute som vill prata lite mer med mig så kan vi byta msn.
Jag har planerat att börja vidga mina sociala kretsar och ni här som läser verkar vara bra människor, och det känns konstigt att inte veta vilka ni är.

Säg bara till om ni vill så kan ni få min msn :)
(eller ja, den finns på min profil)

Ett betydligt mer ångestfyllt inlägg...
(mycket dåligt ljud)
Helvete hela klippet kom inte med...

Första försöket till videoblogg någonsin, det är dåligt ljud bara så ni vet.
Jag är rädd för att lägga upp det här men jag gör det ändå.



Detta var mest ett test... Ta det inte så seriöst.

Dag 1 i ensamhet.

Pierre for ner till Malmö idag, imorgon tidigt på morgonen fortsätter de mot New York City.

 

När jag väl kravlade mig ur sängen vid ett-tiden hade jag redan missat socpsyk, och jag kände mig fruktansvärt ynklig och jävlig. Grät en aning, men sen ringde farsan och undrade om jag skulle till stallet. Jag sa att jag var för trött och då frågade han om jag ville komma förbi dem istället, så jag åkte dit. Senare kom även min syster, barnen och min bror. Vi och mamma tog en promenad i solskenet och det var svinkallt, men vackert och rätt så rogivande. Stannade hos mamma och pappa hela dagen i princip, vi åt semlor och tjötade (som vanligt). Kom hem vid sju-tiden… Jag känner mig ok just nu. Men hela tiden är jag på gränsen… På gränsen till något; ledsenhet, ångest, stress, rastlöshet… Jag vet inte riktigt. Men jag känner mig skör och inte speciellt stabil.

 

Ska försöka orka se på en film om en liten stund, men jag vet inte om jag gör det ärligt talat. Skulle lika gärna kunna gå och lägga mig men vill gärna prata med Pierre i telefon en gång till innan han åker. Frågan är hur det kommer att gå när jag väl ska sova… Jag är livrädd att jag inte ska kunna somna.

 

Jag har ont i magen (musklerna), och det har förmodligen två skäl, var av det ena är stress och ångest som gör att jag spänner mig… Irriterande. Det andra har ni inte med att göra. Lol.

 

Imorgon är det psykologtid, och jag måste tvinga iväg mig, jag känner på mig att det kommer ta emot. Men jag får inte stänga av världen nu… Jag är starkare än så.

Även om det inte alls känns så… Jag känner mig svag och jag känner mig plötsligt mycket mer som jag gjorde för ett år sen. Sjuk… borderline. Men nu jag vet bättre.

 

Jag är Abi. Jag är stark, starkare än monstren i mitt huvud.

 

…tror jag i alla fall

Se kommentaren här: http://mabbi.blogg.se/2010/february/mitt-i-javla-natten-eller-snarare-god-morgon.html#comment

Varför man som jag gjorde och skära sig när man mår psykiskt dåligt kan var olika från person till person, så jag kan bara svara för mig själv.
När jag har ångest så är det en (i känslan) outhärdlig smärta, det är nog svårt för någon som aldrig haft sådan ångest att förstå. Men det känns fruktansvärt och gör ont i själen. Det är sån kraftig ångestkänsla, som om man har otrolig sorg, fast inte av någon lika konkret anledning (oftast). Då blir skärandet ett sätta att lätta på trycket... Som liknelse så om man har mycket frustration i kroppen så kan en orgasm hjälpa... Ungefär så. Den fysiska smärtan blir en kontrast och en koppling till kroppen... Eftersom ångest är i huvudet, och oftast kan kännas overklig (i alla fall för mig). Jag tappar kontakt med min kropp... ibland gör jag det för att känna, vad som helst. Och då är smärta en stark och passande känsla.
Jag vill understryka att jag bara kan tala för mig själv...

Hoppas ni förstod vad jag menar.

Idag vaknade jag klockan sex på morgonen, och kom hem vid kanske halv sju. Ja, jösses. Jag började min psykologikurs idag som börjar åtta… Två lektioner på raken och direkt efter det har jag en historialektion. Min psykologilärare verkar bra, svårt att säga efter bara första gången men ändå… Historian fortsätter att vara intressant. Känns jävligt bra, jag ser faktiskt fram emot våren. Är rätt stolt över mig själv som kom upp i tid och allt, stressade inte ens upp mig… Direkt efter skolan var det DBT men vid det här laget började jag bli lite trött… Men det gick det också, kände mig inte direkt jättemotiverad dock.

 

Utöver vad jag har gjort idag då… Jag mådde mycket bättre i helgen i jämförelse med förra veckan, jag tror att det har att göra med att jag i fredags åkte till stan för att träffa min psykolog. Det var inte själva psykologmötet som gjorde det, utan att jag lämnade lägenheten, gjorde mig i ordning och vistades bland människor. Jag var hemma hela förra helgen och veckan fram till fredag, instängd och rastlös eftersom jag var sjuk. Jag träffade bara Pierre under den tiden. Jag blev isolerad och blir jag isolerad så mår jag verkligen jättedåligt... Jag kan driva mig själv till vansinne bara jag vill, för jag vet precis vad jag behöver göra.

 

Nämnde skiten som pågick i somras med en liten jävla idiot och en hög falska rykten på DBTn idag, jag gick inte in på alls vad det handlade om. Däremot sa jag att jag fortfarande inte kan släppa delar av det… Inte själva idiothoran eller skiten hon spydde ur sig som bara var lögn, hon är inte värd att jag mår dåligt. Hon är bara patetisk som måste göra så för att få uppmärksamhet eller visa sig cool. Nej, det handlade inte om det. Det handlade om det svek jag kände ifrån folk jag känner som visste om det innan jag gjorde men inte berättade det för mig. Jag kan inte släppa det och jag kan inte förlåta det. När jag hade sagt det, som ett tillägg till vad en av de andra pratade om så fick jag jävligt mycket ångest… Det släppte sen, men det var ett bevis på att jag inte helt fullt gått vidare.

 

Skola imorgon också, på torsdag åker Pierre till Malmö och på fredag far han till New York… Jag får vara utan honom i en hel jävla vecka. En vecka med en stor tom säng och ingen att se film med… Blä jag kommer sakna honom. Men det är ju bara en vecka, intalar jag mig själv.

 

Over and out.

Jag kan inte sova. Jag (vi) gick och la oss vid kanske ett-tiden… Men jag var inte riktigt avslappnad, och det blev inte bättre av att mina jävla grannar pratade högljutt i rummet bredvid. Dessutom har tjejen de gällaste och högljuddaste skratt ni kan tänka er… De garvade som jävla as klockan tre på natten! Gah… så jag gick upp. Jag har inte tagit min fulla medicindos sen i söndags heller eftersom jag var sjuk igår och inte åkte till DBT och eftersom jag hämtar mina mediciner innan så har jag inte fått några den här veckan. Och eftersom jag blir trött av mina Seroquel så kunde jag tydligen inte sova utan dem. Yay.

 

Jag mår inte så bra. Jag mår inte jättedåligt och jag har inte mycket ångest. Jag känner mig bara mer… trasig, nära, djup, svår. Något sådant. Det känns som jag har kontakt med mina känslor, som att jag är mig själv igen på något sätt. Det beror förmodligen på att jag inte får i mig mina mediciner. Och då kommer farliga tankar. Att jag ska sluta med dem, för att bli mig själv igen. För att känna igen. Jag blir så jävla konstnärssvår och djup ibland. Jag tänker på Evanescence ”Lithium” och raderna; ”I don’t want to lock me up inside .. I don’t want to drown my sorrow”. Så känns det. Som om man kväver och dränker sina känslor. Lägger locket på. Jag är i ett skakig och skör period just nu. Det skrämmer mig lite, men mest så vill jag bli mig själv igen. Jag vill vara kaos-Abi. Det är ju jag… eller?

 

Det är snöstorm ute. På riktigt.

 

Jag laddade ner The Sims 3 förut, så jag har något att sysselsätta mig med när jag är ensam hemma… Fast när jag provade så var det inte så jävla kul. Jaja. Ska nog prova igen nu, i brist på annat att göra.

Jag mår dåligt, pang pang, cut cut

Jag vill blöda. Mycket